Min bästa tid är nu - inte vid hundra

"Ja må du leva i hundrade år!" skränar de närmast sörjande när man fyller 75. Lögn och förbannad dikt. Vad de vill i själ och hjärta är förstås att man lägger av så fort som möjligt. För det är ju de, de där andra, de medelålders, som försörjer oss har de fått för sig. Jag har annars samlat alldeles själv i ladorna, och det har väl de flesta av oss. Vi har avstått från en viss del av lönen under aktiva år för att komma åtnjutande av en extra slant vid 65. Vi har sparat och gnetat och investerat i aktiefonder och gjort oss till. Inga efterkommande försörjer oss! Vi har gjort rätt för oss! Mer rätt än någonsin de medelålders, som redan vid 35 börjar känna sig utbrända och ska kostas på.. Javisst!. Så fort de drar en aning i skånkan eller man gäspar lite extra mitt på da´n är man utbränd numera. Ur slag hette det på min tid, eller varför inte i akuta fall, utarbetad. Var man utarbetad brukade det lämpligen botas med ett par extra da´r ledigt i Danmark. Det är alltså dessa våra utbrända medelålders som klagar över att de ska nödgas försörja inte bara sig själva utan också oss, som blev över. ”Ja må du leva i hundrade år!” Inte fagerlund önskar ni att jag ska leva i hundra år. Snarare på sin höjd ett eller annat. Max. Jag avbröt följaktligen sången mitt i och protesterade med ålderns rätt: - Lägg av!! Om inte köper jag en andrahands-Rolls för arvegodset istället.och kör ihjäl mig i närmsta krök! Bums! Därvid blev de omkringstående både upprörda och mållösa. Jag blåste ut de 75 ljusen i en enda pust, slog dövörat till och bytte klagolåten till Janne Malmsjö, som gallhojtade i CD-lurarna:: "Din bästa tid är nu!!" .
FÖRSTA SIDAN
  NÄSTA SIDA