"Ja må du leva i hundrade år!" skränar
de närmast sörjande när man fyller 75. Lögn och förbannad dikt. Vad de vill
i själ och hjärta är förstås att man lägger av så fort som möjligt. För
det är ju de, de där andra, de medelålders, som försörjer oss har de fått
för sig. Jag har annars samlat alldeles själv i ladorna, och det har väl
de flesta av oss. Vi har avstått från en viss del av lönen under aktiva
år för att komma åtnjutande av en extra slant vid 65. Vi har sparat och
gnetat och investerat i aktiefonder och gjort oss till. Inga efterkommande
försörjer oss! Vi har gjort rätt för oss! Mer rätt än någonsin de medelålders,
som redan vid 35 börjar känna sig utbrända och ska kostas på.. Javisst!.
Så fort de drar en aning i skånkan eller man gäspar lite extra mitt på da´n
är man utbränd numera. Ur slag hette det på min tid, eller varför inte i
akuta fall, utarbetad. Var man utarbetad brukade det lämpligen botas med
ett par extra da´r ledigt i Danmark. Det är alltså dessa våra utbrända medelålders
som klagar över att de ska nödgas försörja inte bara sig själva utan också
oss, som blev över. ”Ja må du leva i hundrade år!” Inte fagerlund önskar
ni att jag ska leva i hundra år. Snarare på sin höjd ett eller annat. Max.
Jag avbröt följaktligen sången mitt i och protesterade med ålderns rätt:
- Lägg av!! Om inte köper jag en andrahands-Rolls för arvegodset istället.och
kör ihjäl mig i närmsta krök! Bums! Därvid blev de omkringstående både upprörda
och mållösa. Jag blåste ut de 75 ljusen i en enda pust, slog dövörat till
och bytte klagolåten till Janne Malmsjö, som gallhojtade i CD-lurarna::
"Din bästa tid är nu!!" . |