Krossa Malmö

Jag var på match häromkvällen tillsammans med min skäggige dotterson Johannes, 18. Ståplats. Matchen utspelades om jag inte minns fel mellan Malmö FF och Helsingborg. Ett s k lokalderby alltså. Alltnog, där stod vi då, inte som packade sillar, och alls icke packade. Vi var ett städat gäng på några tusen. Ingen kastade gatsten eller okvädade polis, om sådan till äventyrs hade funnits tillgänglig. En och annan lättöl fanns till försäljning. De flesta sög i sig glassar från GB och andra tuggade äpple, någon apelsin. Misstänkt städat m a o.
Så satte då själva spelandet igång fick vi veta. Fansen vecklade ut MFF-flaggor längs läktarna, där det också fanns 24 000 pers till påseende.
Johannes gjorde vad han kunde för att stötta mig. Han var allvarligt bekymrad och undrade om och om igen om jag verkligen stod ut i två timmar. Om det inte vore klokt ändå att bryta i halvtid och gå hem och titta på andra halvlek i TV. Men icke trilskades jag och rätade på ryggen. Så uråldrig är jag ändå inte. Jag klarar krisen, avgjorde jag. Spelet då? Ja, det böljade fram och åter och än var det blått och än var det rött och ständigt möttes de två. Men men men, även om jag tyckte att bollsparkarna gjorde vad de kunde för att tilldömas straff och frislag så var hörbarligen andra medborgare inte av samma uppfattning. Medan supportrarna framhärdade och tjöt "Forza Malmö!!!" svarade en av mina ståplatskompisar "Krossa Malmö!!"

Har man hört på maken. Vad menade karl´n?? Nja, det var förstås ingen karl utan en så´n där finnig sak, som snart nog skulle vara utfrusen och bortförd. Jag vred och vände på mig. Och icke var han finnig och icke var han under 20, snarare över 50. Och han upprepade gång efter annan när bollen inte gick hans väg: "Krossa Malmö!!" Från Helsingborg? Men nej, från Malmö, bekräftade han med orden "...jag skäms över min bostadsort!!"
Om han hade anledning till det, att skämmas? Ja alltså, ingen sa emot. Inga ordningsvakter ingrep och inga finniga ynglingar spottade på honom eller kastade glåpord. Om han hade rätt i vad han gapade? Var hemmalaget så urbota dåligt i denna böljande kamp att det borde krossas? Ja, inte vet jag. Jag är ingen expert. Men enformigt var det.
Så gjorde med ens Helsingborg ett mål, sades det. Och mannen snett bakom mig kved ynkligt, som om hans hustru just gått ifrån honom och lämnat honom utan mat i kylen. I pur medkänsla höll jag med och ropade för full hals och prima magstöd "...krossa Malmö!!"
Johannes var redo att sjunka död ner: - För helvete morfar, viskade han. Vi lämnade stadion en och en, han först och jag en bra bit efter.
Vad som gällde för veteranen bakom mig gällde inte för mig. Jag var någons morfar, det var skillnaden. En avsevärd skillnad. Och Johannes fortsatte att vara allvarligt bekymrad, också da´n efter.