| Folket, det svenska, sparar i aktier mer än alla
andra folk tillsammans, får man sig itutat var man går och står. Svenskarna
har alltså förvandlats från 70-talets egendomslösa vänstervridna kamrater
till giriga kapitalister utan hut. På 70-talet tog jag en privat pensionsförsäkring,
för säkerhets skull. Det skulle jag nu inte ha gjort. På kuppen förlorade
jag min mest hängivna sosseväninna, som aldrig, säger aldrig, förlät mig
att jag bar mig åt som Wallenberg, som hon sa. (Marccis alltså...). Men
åren går alltså, och vi med dem - i takt med Wall Street och Jan Guillous
häcklade räknenissar, som enligt dageneftertidningen Metro borde polisanmälas.
Så som de gissar och nissar och lurar oss medborgare med sina beskäftiga
utsagor. - Gissa kan vi göra själva, och lika bra, och gratis! utropar en
annan i branchen osakkunnig, i en av dessa sanningens sällsynta ögonblick.
Ett är nissarna rörande ense om emellertid, nämligen att det är på lång
sikt man investerar i aktier och fonder och slikt. Observera "lång sikt".
Om följaktligen kursen pekar nedåt dag för dag och vecka för vecka så är
det ingentning att hänga läpp för. 2015 är det grönt och plus. På lång sikt
alltså…. Det är då, i det ögonblicket, jag tänker efter. Räknar på fingrarna
och säger mig själv inledningsvis och banken därefter:- Jamen då finns ju
inte jag! Sannolikt inte… Min "personliga bankman" som det heter lutar sig
därvid fram över skrivbordet och tittar vemodigt på mig med sina mandelformade,
sägande: - Du hänger med till 100, tro mig. Och om inte… - - Hon tystnar
och ploppar på fickräknaren: - Till 89 i alla händelser. - - Väl vetande
att det just är 89 jag fyller år 2015. - OK, säjer jag, det är bara det
att vid det laget livnär jag mig på flytande föda och har inget annat |
|
behov av andra värdepapper än de begavningsbyrån
eventuellt kan offerera. - Usch så du pratar! säjer nu min personliga bankman,
som är en kvinna och heter Ingalott. Nej nej, jag vidhåller att för 70-åringar
gäller inte att spara "på lång sikt". I själva verket gäller inte "spara"
alls. Nu är den tid man som bäst drar på sig spenderbyxorna och raskar på
med utgifterna. Vid dessa ord ryser Ingalott, som fortfarande är i karriären
och kan påräkna bonus om hon håller mig kvar i fållan: - Sälja nu, säjer
hon och låter som en pingskyrkopastorska. Rena vanvettet. Börsen deppar
och doppar näsan i konkursfärdiga IT-bolag. Is i magen käresta, fortsätter
hon, nu otillbörligt intim tycks det mig. Men, man är ju inte mer än karl.
- På lång sikt däremot… - - Abrupt släpper jag hennes hand och hötter med
mitt alltmer blåblodiga pekfinger. Vi har separerat nu, Ingalott och jag.
Hon är djupt besviken på mig, låter hon hälsa. Hon trodde mer än så om mig.
Hon trodde att jag var klok nog etc. Men jag lät mig inte förebrås utan
sålde och satte sprätt på allt vad jag ägde och orkade. När så sötebrödsdagarna
väl var över återstod inte mycket mer än en futtig, fattig halvmiljon. OK,
jag hade haft roligt och levt inte bara loppan utan fastmer livet. Jag var
inte redo att beklaga mig. Jag begynte suga på ramarna och tänka om - för
att ha nånting att göra - när Lasse Kronér oförhappandes lät mig spela på
stora hjulet. Jag begåvades med 17 miljoner cash. Och Ingalott ringde som
på beställning och förlät mig per omgående. Barnen döpte om sina förstfödda
efter far- och morfar och allt vad frid och fröjd. - Och nu ska du inte
tänka så mycket på oss, som på dig själv, kvittrade de i munnen på varandra,
och investera klokt. Och långsiktigt! |
