Åter till naturen
Vad ska man egentligen tro? På föryngringspiller och magnetiska armband, som nollställer alla kroppsliga smärtor? Min husläkare, som är en blandning av new age och med kand, plockar diskret med sin örsnibbsring och säger: - Tja, varför inte? Jag tänker mig för mer än en gång.. Tror jag det. Och tron kan ju som bekant försätta berg. Så ock förbättra en fattig, skröplig människa. Husdoktorn, som vi kan kalla för X för att inte genera honom, håvar pliktskyldigast fram en påse kemikalier för att inte förvisas till AT-tjänst igen, avvisar honom förstås med förakt.. När nu naturen står till buds med sina rötter och blad ska jag givetvis inte straffa mig själv med hans mekaniskt framställda biverkningspiller. Jag håller mig till mitt, erinrande mig doktorsordet "...tja, varför inte?" Men säj mig den tro som varar beständigt... Naturen är nu vad den alltid har varit, böjd att slå tillbaka i trängande fall. Jag stoppade som vanligt i mig mina lyckopiller a 360 kr burken kl 07.00 och väntade på signalen, som skulle ge mig livet åter än en dag, ett ögonblick i sänder när det med ens och utan föregående varning sa klick.   Eller snarare - klickade. Allting klickade. Magen revolterade, hjärtat hoppade och for och svetten vätte mina rödglödgade kinder. Jag var övertygad om att slutet i detta nu var inte ens en blinkning borta. Hela mitt eländiga liv passerade revy på summa 12 sekunder blankt och jag hann dessutom med att på samma tid förbanna galna kor, kärnkraft och Göran Persson. Eftersom jag inte hann ropa på hjälp lade jag mig ner på golvet, platt som en spätta. Där hämtade mig min hustru ett par timmare senare, bubbade in mig i sovrummet och bäddade ner mig. Samt frågade om jag hade något att tillägga. Jag sa att jag visserligen återhämtat mig en hel del, men att jag detta till trots snart nog torde vara ett minne blott. Min hustru, som sällan eller aldrig drabbas av panik, fortsatte att nynna sin barndoms vaggsånger och bestryka mig med kallt vatten och helande salvor. Doktor X tillkallades, när nu ingenting annat hjälpte. Han höll min hand, tog min temp och snöt mig, eftersom jag enligt denne trosvisse man med sitt teleskop var lätt förkyld. - Samt hypokondrisk, rundade han av med. Kommer med åren, nickade han beskäftigt och undkom med 500 kr för besväret, utan kvitto.
FÖRSTA SIDAN   NÄSTA SIDA